En eldig rospigga med attityd

Är det något jag älskar så är det konflikter. Då menar jag inte konflikter som uppkommer i det vardagliga livet utan världskonflikter. Israel-Palestina, Nordkorea, Syrien, Irak osv. osv. Så jävla hemsk jag är men jag älskar att analysera sönder dessa. Är det någon jag har fastnat extra för så är det Cypernkonflikten. Anledningen till det är väl att jag varit där ett antal gånger men också för att den är så bortglömd. Människor ser det som ett semesterparadis, inte en plats där det dagligen pågår en strid.

Jag tänker inte ödsla tid och göra värsta utlägget för mina icke-existerande läsare vad den handlar om men den började 1571 e.Kr. , nästan 500 år sedan. Men lite kort iaf. 1571 invaderades Cypern av turkarna och  blev då inräknat under den osmanska riket. Sen dess har det varit många strider kring, vad som tillhör vem, vem som ska styra osv. Även Storbritannien har varit inblandade och de styrde landet fram till 1960-talet. 1963 blev det inbördes krig och 12 år senare, 1975, deklarerade turkarna den norra delen som deras egen delstat. Men det var inte fören 1983 som turkarna förklarade den norra delen som en självständig stat. Men FN betecknade självständighetsförklaringen som ogiltig då ingen godkände detta förutom Turkiet. Än idag är den norra sidan inte med i EU, men det är den södra/grekiska sidan. Ön är alltså delad genom huvudstadet Nicosia.

Att hitta en förlikning mellan parterna tycker jag är svårt att se då alla mina scenarion innehåller svagheter. Att hitta en lösning på diskrimineringen och den ojämna maktfördelningen kommer att ta lång tid för EU och cyprioterna att hitta. Däremot kan jag tänka mig att en federal lösning skulle kunna vara en av lösningen på problemet, någonting som turkarna stöttade mer än grekerna vid folkomröstningen 2004.Det skulle innebära problem i form av maktfördelning och att återställa grekcyprioterna förlust av mark från upproret 1974 kan bli komplicerat.

En konfederation kan också vara lösningen. Det innebär att de båda staterna är självständiga men de har gemensamma beslutande organ. Med tanke på att grekcyprioterna och turkcyprioterna inte har haft ett gemensamt val sedan år 1963 kan det dock uppkomma komplikationer. Konfederationer har dock genom historien bevisats vara relativt ostabila.

Istället kanske man kan konstruera en enhetsstat med flera delstater. Detta kan man tänka sig att turkarna motsätter då de vill värna om deras egen kultur samt att de antagligen vill behålla sina ockupationer i norr. Att slå sig ihop med Grekland skulle också kunna vara en lösning men det är självklart att turkcyprioterna motsätter sig detta också. En lösning på detta skulle kunna vara att tillåta den turkcypriotiska delen att införlivas i Turkiet och den grekcypriotiska delen i Grekland. Detta tror jag dock inte kommer att lösa problemet då diskrimineringen bland befolkningen skulle finnas kvar.

Alla dessa scenarion skulle innebära att tvinga på regeringen och befolkningen gemensamma intressen. Hur mycket man än vill så kommer de eventuella lösningarna att falla lika platt som en pannkaka. De inrikespolitiska förhållandena måste ändras först. Attityden mellan befolkningen måste förintas om inte förbättras. Ekonomin förstärker de båda delarna åtskiljning. I söder upplever turismen en allvarlig kris och man önskar inte en konkurrens från norr. På norra Cypern utvecklas turismen däremot på mark som egentligen ägs av grekcyprioter. Detta är ett stort hinder för en lösning, en lösning är endast möjlig om ägarskapsproblemen kan lösas.

Denna konflikt är inte en kamp mellan två stater, utan snarare en kamp mellan två ideologier. Båda sidor visar ovilja till samarbete och i slutändan handlar allt om inrikespolitiska förhållanden. Inte EU, inte FN och inte Storbritannien. Befolkningen måste sättas i fokus. Respektive sidor har olika normer, intressen och idéer. De har olika identitetsnormer och förutfattade meningar, inte bara mot motparten utan också mot dem själva. Dessa tankar och säkerhetsintressen ligger kvar ända sedan antikens Grekland och deras normer begränsar deras handlingsmöjligheter. I antikens Grekland så strävade man efter en viss samhörighet och demokrati och denna identitet syns tydligt i denna konflikt, grekcyprioterna vill ha ett gemensamt styre tillsammans med turkcyprioterna och Grekland. Turkarna däremot tror jag styrs av det osmanska rikets autonomi där det sades att man helt enkelt ska vara oberoende. Jag antar att de menade att man skulle leva sitt liv enligt de principer som är ens egna. Jag tror att det är här grunden ligger. Båda sidor vill styra Cypern utifrån deras egen tro och det skapar en konflikt om den cypriotiska identiteten. När presidenten Makarios och vice presidenten Kütchük kom till makten uppstod konflikter direkt då de hade olika uppfattningar om hur armén skulle styras.

Båda sidor hävdar att de representerar befolkningen och att deras individuella uppfattningar är de rätta. Uppdelningen, norr och syd, tydliggör deras normer. Den grekiska och turkiska självbilden har svårt att förlika sig gentemot varandra och detta avspeglar sig i befolkningen. Om man tittar på Storbritanniens roll i det hela så spelar kolonialismen in. Även Storbritannien hade en viss identitet och det var det som avgjorde deras närvaro på Cypern. De vill exploatera deras egen kultur på civilisationen och även detta skapade konflikter.


Oj gud vad det snurrar nu.