En eldig rospigga med attityd

Jag slutar inte på mitt jobb fören 2 månader framåt.
Jag gick på semester igår och idag fick jag reda på att de tagit bort mitt namn från personalrummets dör.
Som om jag inte finns, som om det jag har gjort, min tid där inte räknas.
"Vad är det för något att bli upprörd över?" , tänker ni.
Kan ni tänka er att uppleva sådana här gliringar, varje dag? Det är inte mig det är fel på, det vet jag. Det är inte jag som skapar de här situationerna. Fast på ett sätt är det ju det.
Personerna som jobbar på min arbetsplats är väldigt konservativa och fantasilösa. Det har jobbat inom samma bransch sen de tog studenten och nu är de mellan 40-60 år gamla. När en ung tjej kommer, med nya idéer och förslag, då ser dem det som ett hot. Allt jag säger, allt jag gör, är fel. Likaså är det med de andra två unga tjejerna som jobbar i arbetslaget. (En av dem slutade iofs för 2 veckor sen).
Kan ni förstå varför jag tycker att det är så förbannat skönt att sluta där snart?
För det de gör, är oförlåtligt. De får mig att tvivla på mig själv, varje dag. Varje jävla dag. Fast att jag vet innerst inne att jag är bra på det jag gör. Det får jag höra med jämna mellanrum, från barnen och deras föräldrar.
För när man jobbar inom skola som jag gör så är ju barnens bästa det som borde stå i fokus, plus massa annat pappersarbetsskit på sidan om. Men mina arbets"kamrater" ser inte barnen. De ser inte vilka de är. De vet inte att de är olika individer allihopa, utan tar för givet att de fungerar likadant allihop. Fan, vissa av dem kan inte ens namnet på allihop. Fast att de har haft dem i 1 år eller mer.

Så när jag fick det här meddelandet om att de tagit ner mitt namn från dörren så blev jag så jävla förbannad. Så jag åkte till skolan för att konfrontera vem det nu var som gjorde det. Jag har tappa förmågan att lägga sånt åt sidan och fortsätta le. Jag var tvungen.

- Hej ******* !
- Mm, hej.
- Vad gör du här? Du har ju semester.
- Ja, men jag glömde något i skåpet i personalrummet men så såg jag nu att mitt namn tagits ner från dörren?
- Mm, ja, hehe, den nya tjejen sa åt mig.
- Skyller du på den nya tjejen, som har jobbat här i 2 dagar?
- Nää, hehe, tycker bara att det är löjligt att våra namn sitter på dörren.
- Ja, men hur kommer det då sig att alla andra namn sitter kvar utom mitt?
- Mja.. (Här kom svetten fram och karljäveln började stamma).
- För du vet, jag har bara semester i 2 veckor, jag jobbar ju fortfarande här. Eller räknas inte jag?
- Jo, ja..
- Men då kan jag rycka ner alla namn från dörren? Eftersom det är så löjligt?
- Vi kan väl göra det någon dag...kanske.
- Nej men vet du vad jag gör? Jag sjukskriver mig resten av sommaren. Jag behöver inte jobba, jag finns ju ändå inte.

Och den där konversationen, var så förbannat, löjligt, fantastiskt perfekt. Jag älskar att jag har balls.
Jag älskar att jag denna gång inte valde att hålla masken och att jag tog den här striden. Jag älskar att jag konfronterade den där skiten från de norra delarna av Roslagen och fick honom att svettas, ljuga, stamma och bli nervös. FY I HELVETE VAD GLAD JAG ÄR ATT JAG SLUTAR!

Jag har andra saker att bli glad över också, typ som att jag kommit in på utbildningen jag sökt och att vi fått ett tillskott i familjen! Inte jag då, men en kär familjemedlem. KÄRLEK!