En eldig rospigga med attityd

Jag tror att det var menat att jag skulle bli en pojke, men att något gick snett. Snoppen trillade aldrig ut och något ufo planterade livmoder med tillbehör i mig. För jag har alltid varit en pojke, fast med snippa och (små) tuttar. När jag gick hos min dagmamma så umgicks jag mestadels med pojkarna för tjejerna var så elaka mot mig. Jag fick aldrig vara med när de lekte med ponnys under trappan och jag fick alltid den trasiga gungan när vi gungade. Med pojkarna däremot, där var det först till kvarn och om man tjafsade så gick det över på 2 minuter. Sen var man sams och man hade förbannat jävla roligt. Jag lekte med tjejerna ibland, men jag stod inte ut med det där eviga tjafset. Jag var mer som killarna, visade vad jag tyckte på en gång och om de andra inte höll med, då slogs man. Problemet löst. Antagligen så förtjänade jag väl den kalla handen från tjejerna. Jag var väl likadan då som jag är nu, frispråkig, på gott eller ont.

Men allt som allt så älskade jag att vara hos min dagmamma, jag älskade min dagmamma. Hon var sträng men rättvist, hård men mjuk, snäll men tuff, rolig men ibland tråkig. Hos min dagmamma lärde jag mig vad vänskap är för något. Jag lärde mig även att min dagmamma bakar världens godaste bullar, att man inte ska springa inomhus för då kan man slå huvudet i en bänkskiva och blöda ur huvudet, att man inte ska stoppa stenar i näsan för då måste man åka till sjukhuset, att man inte ska stampa i jordgetingbon för då blir man jagad och att man inte ska äta mer än två mackor vid mellis (om man inte går på mellanstadiet för då får man äta tre). Mest av allt så lärde jag mig att det är okej att vara sig själv.