En eldig rospigga med attityd

Jag slutar inte på mitt jobb fören 2 månader framåt.
Jag gick på semester igår och idag fick jag reda på att de tagit bort mitt namn från personalrummets dör.
Som om jag inte finns, som om det jag har gjort, min tid där inte räknas.
"Vad är det för något att bli upprörd över?" , tänker ni.
Kan ni tänka er att uppleva sådana här gliringar, varje dag? Det är inte mig det är fel på, det vet jag. Det är inte jag som skapar de här situationerna. Fast på ett sätt är det ju det.
Personerna som jobbar på min arbetsplats är väldigt konservativa och fantasilösa. Det har jobbat inom samma bransch sen de tog studenten och nu är de mellan 40-60 år gamla. När en ung tjej kommer, med nya idéer och förslag, då ser dem det som ett hot. Allt jag säger, allt jag gör, är fel. Likaså är det med de andra två unga tjejerna som jobbar i arbetslaget. (En av dem slutade iofs för 2 veckor sen).
Kan ni förstå varför jag tycker att det är så förbannat skönt att sluta där snart?
För det de gör, är oförlåtligt. De får mig att tvivla på mig själv, varje dag. Varje jävla dag. Fast att jag vet innerst inne att jag är bra på det jag gör. Det får jag höra med jämna mellanrum, från barnen och deras föräldrar.
För när man jobbar inom skola som jag gör så är ju barnens bästa det som borde stå i fokus, plus massa annat pappersarbetsskit på sidan om. Men mina arbets"kamrater" ser inte barnen. De ser inte vilka de är. De vet inte att de är olika individer allihopa, utan tar för givet att de fungerar likadant allihop. Fan, vissa av dem kan inte ens namnet på allihop. Fast att de har haft dem i 1 år eller mer.

Så när jag fick det här meddelandet om att de tagit ner mitt namn från dörren så blev jag så jävla förbannad. Så jag åkte till skolan för att konfrontera vem det nu var som gjorde det. Jag har tappa förmågan att lägga sånt åt sidan och fortsätta le. Jag var tvungen.

- Hej ******* !
- Mm, hej.
- Vad gör du här? Du har ju semester.
- Ja, men jag glömde något i skåpet i personalrummet men så såg jag nu att mitt namn tagits ner från dörren?
- Mm, ja, hehe, den nya tjejen sa åt mig.
- Skyller du på den nya tjejen, som har jobbat här i 2 dagar?
- Nää, hehe, tycker bara att det är löjligt att våra namn sitter på dörren.
- Ja, men hur kommer det då sig att alla andra namn sitter kvar utom mitt?
- Mja.. (Här kom svetten fram och karljäveln började stamma).
- För du vet, jag har bara semester i 2 veckor, jag jobbar ju fortfarande här. Eller räknas inte jag?
- Jo, ja..
- Men då kan jag rycka ner alla namn från dörren? Eftersom det är så löjligt?
- Vi kan väl göra det någon dag...kanske.
- Nej men vet du vad jag gör? Jag sjukskriver mig resten av sommaren. Jag behöver inte jobba, jag finns ju ändå inte.

Och den där konversationen, var så förbannat, löjligt, fantastiskt perfekt. Jag älskar att jag har balls.
Jag älskar att jag denna gång inte valde att hålla masken och att jag tog den här striden. Jag älskar att jag konfronterade den där skiten från de norra delarna av Roslagen och fick honom att svettas, ljuga, stamma och bli nervös. FY I HELVETE VAD GLAD JAG ÄR ATT JAG SLUTAR!

Jag har andra saker att bli glad över också, typ som att jag kommit in på utbildningen jag sökt och att vi fått ett tillskott i familjen! Inte jag då, men en kär familjemedlem. KÄRLEK!

Inte nog med att jag slutar på jobbet inom kort, fick idag besked om att jag kom in på utbildningen jag sökt.

Idag är jag inget av det jag brukar vara. Idag är jag stolt och glad, över mig själv.

Nu har jag semester. Visserligen ska jag jobba på mitt andra jobb men att få senester från de där människorna är obeskrivligt skönt. Det enda jag kommer sakna är barnen.

Likadant när jag slutar om ca. 2 månader. Det enda jag kommer sakna är barnen.
De roliga, snälla, klyftiga och godhjärtade barnen. De är fortfarande oförstörda, snälla, låt dem vara det.

Jag har en sådan där typisk "tjej-ångest" dag idag. Ni vet vad jag menar.

- Jag är fet
- Mitt hår är fult
- Min näsa är för stor
- Mina ögonlock hänger
- Mina lår är dallriga
- Mina bröst är små
- Jag har mörka ringar under ögonen
- Mina tänder är sneda
- Mina fötter är groteska
- Jag har inget att ha på mig
- Jag är ful
- Jag duger inte.

Jag duger inte. Vem är det som får oss kvinnor att tro att vi inte duger? Newsflash: Inte männen, inte samhället, inte modet, inte reklamen.
Det är vi. Kvinnorna. Kvinnor är så jävla hatiska, avundsjuka och elaka. Vi har så jävla svårt att glädjas åt andra kvinnor. Om en kvinna är kort, påpekar vi det. Om en kvinna är lång, påpekar vi det. Om en kvinna är tjock, påpekar vi det. Om en kvinna är smal, om en kvinna är högljud, om en kvinna tar för sig, om
en kvinna lyckas, om en kvinna är nedstämd, om en kvinna är flörtig.

Jag är inget helgon. Jag är expert på att hacka på andra och deras val. Men fan tjejer, vi måste skärpa oss. Vi är våra största kritiker och vi duger som vi är. Fan vad jag låter som
Blondinbella (eeeuuuw) men allvarligt. Jag är trött på trashtalk.

Jag tror att jag är lite bisexuell. Fast jag tror visserligen att de flesta människor är lite bisexuella. Några procent är väl alla?, som en god vän till mig hade sagt.

Jag blir attraherad av kvinnor, jag kan drömma sexuella drömmar om
kvinnor, men jag skulle aldrig kunna vara tillsammans och leva med en kvinna. Jag skulle inte kunna bli förälskad i en kvinna.

Det här är något jag insett det senaste året bara. Men jag har inga problem med det i huvudtaget. Om folk skulle fråga mig om jag var hetero eller homo skulle jag säga: "Inget av det"

Ballt.

Jag tror jag håller på att gå sönder. Både psykiskt och fysiskt. Ångesten tär så mycket på mig nu och det går ut över alla. Jag måste ta mig ur det här, jag måste bara göra det nu. Det är dags.

Jag ser inget ljus i huvudtaget. Det är bara mörkt och kyligt. Att jag aldrig lär mig. Min närvaro håller på att bryta ner mig men jag vill inte att det ska synas. Jag fortsätter på som förr men jag vill egentligen visa hur dåligt jag mår. Jag vill kasta saker år helvete och sparka någon. Vad fan ska jag göra?

Fan vad jag önskar att min psykolog satt här med mig nu.

Har ni någonsin äcklats av er själva så att ni vill spy, käka upp det och bajsa ut det?

Jag har.

Killar med Audi.

En kille med Audi vill hävda sig själv och ha bekräftelse. Han är ofta snobbig och gillar sig själv och sitt utseende. Han har problem med kuken och vet ej hur man pratar med tjejer. Därav Audin. En kille med Audi tar varje chans han får att visa hur många hästkrafter den har. Om han ser en annan kille med Audi så säger han den är fulare och äldre årsmodell. En kille med Audi gick sam-ekonomi på gymnasiet och vill bli fastighetsmäklare, advokat eller civilekonom. Bara det bästa duger och han åker på solsemestrar till Magaluf eller Rhodos. Han har ett stort ego och är en finsmakare, han kan viner och whiskey. För att ha råd med bilen och semestrarna så hyr han antingen en lägenhet i andra hand eller bor hos mamma och pappa. Om han inte bor hemma så får mamma tvätta hans kläder ändå. En kille med Audi har en dröm. Han vill leva ungkarlsliv så länge han kan för att sedan flytta till Stockholms innerstad och gå på klubbar som Viper och Berns. En kille med Audi tror ofta att han är lite bättre än alla andra och väljer tjejer efter utseende och inte hjärna. Gud bevare om en tjej är smart, då känner han sig underlägsen och hotad. Han är en "know-it-all" och kan ge dig snabba svar på allt.

Slutsats: Om du ser en kille med Audi...
Spring för livet.

Varit på bilbingo. Vann som vanligt inte ett skit.
Men käkade korv med bröd och drack kaffe så det var väl trevligt ändå. Men att få kamma hem 10 000 :- , det hade varit något.

Jag är så jävla pank. Jag har två jobb men får knappt några pengar kvar när jag betalat allt man ska. Brukar väl ha mellan 1500 - 2000 :- kvar och då ska man handla mat på det.
Men jag får ju skylla mig lite själv också då jag jobbar inom skola. Men nu är det inte långt kvar i det där helvetet, 19 arbetsdagar kvar. Den glädjen. Sen vet jag inte riktigt vad som händer med livet, har inte en aning hur jag ska få ihop pengar. Men huvudsaken att jag slipper det där stället så brukar saker lösa sig.
Min hälsa kommer före pengarna jag tjänar.

Att hitta en förlikning mellan parterna tycker jag är svårt att se då alla mina scenarion innehåller svagheter. Att hitta en lösning på diskrimineringen och den ojämna maktfördelningen kommer att ta lång tid för EU och cyprioterna att hitta. Däremot kan jag tänka mig att en federal lösning skulle kunna vara en av lösningen på problemet, någonting som turkarna stöttade mer än grekerna vid folkomröstningen 2004.Det skulle innebära problem i form av maktfördelning och att återställa grekcyprioterna förlust av mark från upproret 1974 kan bli komplicerat.

En konfederation kan också vara lösningen. Det innebär att de båda staterna är självständiga men de har gemensamma beslutande organ. Med tanke på att grekcyprioterna och turkcyprioterna inte har haft ett gemensamt val sedan år 1963 kan det dock uppkomma komplikationer. Konfederationer har dock genom historien bevisats vara relativt ostabila.

Istället kanske man kan konstruera en enhetsstat med flera delstater. Detta kan man tänka sig att turkarna motsätter då de vill värna om deras egen kultur samt att de antagligen vill behålla sina ockupationer i norr. Att slå sig ihop med Grekland skulle också kunna vara en lösning men det är självklart att turkcyprioterna motsätter sig detta också. En lösning på detta skulle kunna vara att tillåta den turkcypriotiska delen att införlivas i Turkiet och den grekcypriotiska delen i Grekland. Detta tror jag dock inte kommer att lösa problemet då diskrimineringen bland befolkningen skulle finnas kvar.

Alla dessa scenarion skulle innebära att tvinga på regeringen och befolkningen gemensamma intressen. Hur mycket man än vill så kommer de eventuella lösningarna att falla lika platt som en pannkaka. De inrikespolitiska förhållandena måste ändras först. Attityden mellan befolkningen måste förintas om inte förbättras. Ekonomin förstärker de båda delarna åtskiljning. I söder upplever turismen en allvarlig kris och man önskar inte en konkurrens från norr. På norra Cypern utvecklas turismen däremot på mark som egentligen ägs av grekcyprioter. Detta är ett stort hinder för en lösning, en lösning är endast möjlig om ägarskapsproblemen kan lösas.

Denna konflikt är inte en kamp mellan två stater, utan snarare en kamp mellan två ideologier. Båda sidor visar ovilja till samarbete och i slutändan handlar allt om inrikespolitiska förhållanden. Inte EU, inte FN och inte Storbritannien. Befolkningen måste sättas i fokus. Respektive sidor har olika normer, intressen och idéer. De har olika identitetsnormer och förutfattade meningar, inte bara mot motparten utan också mot dem själva. Dessa tankar och säkerhetsintressen ligger kvar ända sedan antikens Grekland och deras normer begränsar deras handlingsmöjligheter. I antikens Grekland så strävade man efter en viss samhörighet och demokrati och denna identitet syns tydligt i denna konflikt, grekcyprioterna vill ha ett gemensamt styre tillsammans med turkcyprioterna och Grekland. Turkarna däremot tror jag styrs av det osmanska rikets autonomi där det sades att man helt enkelt ska vara oberoende. Jag antar att de menade att man skulle leva sitt liv enligt de principer som är ens egna. Jag tror att det är här grunden ligger. Båda sidor vill styra Cypern utifrån deras egen tro och det skapar en konflikt om den cypriotiska identiteten. När presidenten Makarios och vice presidenten Kütchük kom till makten uppstod konflikter direkt då de hade olika uppfattningar om hur armén skulle styras.

Båda sidor hävdar att de representerar befolkningen och att deras individuella uppfattningar är de rätta. Uppdelningen, norr och syd, tydliggör deras normer. Den grekiska och turkiska självbilden har svårt att förlika sig gentemot varandra och detta avspeglar sig i befolkningen. Om man tittar på Storbritanniens roll i det hela så spelar kolonialismen in. Även Storbritannien hade en viss identitet och det var det som avgjorde deras närvaro på Cypern. De vill exploatera deras egen kultur på civilisationen och även detta skapade konflikter.


Oj gud vad det snurrar nu.

Blev arg idag på jobbet på alla inkompetenta arbetskamrater som gör allt på rutin och inte bryr sig om barnen. Ingen planering, ingen framförhållning, ingen kommunikation. Fittjävlar.

Har i alla fall haft en bra kväll med vänner som tar fram det bästa i mig.

Försov mig i vanlig ordning men hann iväg i tid. Sitter nu hos min psykolog och har ångest. Sen ska jag iväg till mitt pissiga jobb och för det har jag lika mycket ångest. Vad säger ni? Ska vi skita i allt tillsammans? Säga upp oss från våra pissiga jobb, hora runt för att tjäna lite snabba pengar och dra till Australien?

Hur kan man påstå att man älskar någon när man inte kan acceptera personens egenskaper och tankar?
Tycker att han borde känna mig vid det här laget, men det gör han inte. Vi har känt varandra många år och han visste redan innan att jag är så här öppen och frispråkig. Eldig. Men varje dag försöker han kväva den sidan hos mig. Sen att han är så feg att han inte ens kan prata om det. Alltid likadant, total tystnad. Eller elaka ord. Men vet du? Du är ett cp du med!
Han är så jävla feg att han inte ens kan göra slut på det.

Han vrider och vänder på allt jag säger för att få det att låta patetiskt, nedlåtande eller elakt. Han förstår inte mig, han förstår inte vad jag går igenom varje dag och han förstår inte hur man fungerar i ett förhållande.
Att vara i ett förhållande innebär att man ska finnas där för sin respektive, trösta när hen är ledsen, skratta med när hon är glad och lyssna på. Han kan inte det. Inget av det!
"Ryck upp dig" Fuck you!

Jag känner mig själv, jag vet hur jag fungerar i olika situationer, jag vet vad jag gör mot mig själv. Men han svärtar ner det, säger att det inte har något med saken att göra. Det har med allt att göra.

Jag är klar.

Människor vill tydligen läsa om nagellack, rosa moln, sex, kläder, vad som är inne respektive ute, vart man köper sina kläder, vad man använder för hårprodukter osv.
Jag har tre ord till er; Blondinbella,Kissie och Kenza.

De kan ge er allt det där. Men det gör inte jag. Jag dör hellre. Jag slår hellre ut mina tänder, klipper av tarmarna, rakar av mig håret och KASTAR tillbaka allt igen. För ytlig är inte min grej och jag tycker att det är korkat. Så!